Beroende på svårighetsgraden av din broskskada, dess progression och andra parametrar (som ålder, livsstil, …), kan din kirurg rekommendera andra behandlingsalternativ för broskskador. Nedan hittar du en översikt av de vanligaste behandlingsalternativen.

Artroskopisk lavage/debridering

Skadade eller sjuka leder undersöks och behandlas ofta genom artroskopi, dvs ortopedisk titthålsoperation. Ett tunt metallrör med en lampa och en liten videokamera förs in i leden genom ett litet hål. Medan kameran skickar bilder till en skärm, kan vissa ingrepp utföras genom ett annat hål, med hjälp av små instrument. Artroskopisk genomsköljning (lavage) och putsning av skadat brosk (debridering) utförs exempelvis samtidigt som artroskopi. Detta innebär borttagning av lösa broskfragment för att minska smärta och öka rörlighet i leden, vilket ofta ger kortsiktig lindring.

Mikrofrakturering

Mikrofrakturering är en biologisk metod som kan utföras artroskopiskt. Ortopeden skapar små hål i benet under den skadade broskytan, den s.k. subkondrala benplattan. Blod och benmärg, som innehåller stamceller, sipprar ut ur hålen och skapar en blodklump som främjar tillväxten av celler och bygger upp en broskliknande vävnad som kallas fibröst brosk (ärrvävnad). Denna vävnad har sämre nötningsegenskaper än det naturliga ledbrosket, det så kallade hyalina brosket. Mikrofrakturering är inte en optimal metod för äldre patienter eller för broskskador som är större än 1.5 cm i diameter. Resultaten tenderar dessutom att försämras med tiden.

Mosaikplastikkirurgie

Under osteokondral autograftöverföring, även kallad mosaikplastik och OATS® (Osteochondral Autograft Transfer System), används stansinstrument för att skörda ett eller flera cylindriska transplantat av ledbrosk och underliggande ben från ett friskt, mindre viktbärande område i knäleden. Dessa transplantat implanteras sedan där leden är skadad, för att behandla en lokal skada i ledbrosket och ibland även i underliggande ben. Ett begränsat antal kirurgavdelningar utför detta ingrepp, eftersom det är tekniskt utmanande.

Autologa celltekniker

Autologa celltekniker, såsom autolog kondrocytimplantation (ACI) och matrisinducerad, autolog kondrocytimplantation (MACI) är terapeutiska behandlingar som består av två operationer. Under det första ingreppet skördas friska hyalinbroskceller från knät. Dessa celler får sedan expandera in-vitro och implanteras ett par veckor senare, under en andra operation, tillbaka i området med en lokal broskskada. Denna teknik anses fortfarande något experimentell, är dyr och kräver lång rehabilitering. Det finns en rad nya celltekniker som endast kräver en enda operation. Dock finns det generellt en brist på publicerade kliniska resultat från dessa nya behandlingar.

Ytersättning i knä

När din ledbroskskada fortfarande är begränsad till ett litet, lokalt område kan din ortoped eventuellt välja behandling med ett så kallat ytersättningsimplantat. Under ett sådant ingrepp ersätts broskskadan i knät med ett litet ytersättningsimplantat som återställer broskytan, så att benen i knäleden kan artikulera smidigt igen. Syftet är att direkt återskapa den ursprungliga viktbärande ledytan för smärtlindring, maximal rörlighet och minsta möjliga rehabiliteringstid.

Knäproteskirurgie

När artros har nått ett kliniskt stadium med svår muskuloskeletal smärta, kan det hända att leden måste ersättas med en protes. Det finns främst två sorters knäprotestekniker: total knäledsplastik (TKA, total knee arthroplasty) och partiell knäledsplastik (UKA, unicompartmental knee arthroplasty). Det finns också olika typer av proteser. Den typ av protes som är mest lämplig beror på flera faktorer så som typ av skada, patientens vikt, knäts storlek etc.

Vissa patienter lider endast av skador på en sida av knäleden, den inre eller yttre sidan av leden. I de fallen kan en halv knäprotes (partiell knäprotes) ersätta endast en sida av knät och partiell knäledsplastik utförs. Detta utförs främst på patienter mellan 60 och 70 år. Patienter med allvarligt försämrade knäleder måste genomgå total knäledsplastik.

För de flesta patienter är resultatet efter knäledsplastik mycket tillfredsställande. Syftet med dessa operationer är att eliminera smärta och öka livskvaliteten. En knäprotes är dock inte en naturlig led. Patienter kan inte förvänta sig att kunna utföra intensiv träning eller delta i aktiviteter som kraftigt påfrestar en utbytt knäled. En knäleds-protes kräver avlägsnande av stora mängder av patientens ben före implantation av protesen. Rehabiliterings-perioden är relativt lång, ofta 6–12 månader. Den beräknade livslängden för en knäprotes uppges i allmänhet vara upp till 20 år. För unga personer är proteser mindre lämpliga, eftersom protesen skulle behöva bytas ut under patientens livstid. Ersättning av utslitna proteser är ett riskfyllt ingrepp och rehabiliteringen därefter ofta svår, därför försöker läkare i allmänhet fördröja knäledsplastik så länge som möjligt. På grund av detta erbjuder man inte gärna patienter yngre än 65 år knäledsplastik.